Är du den enda som kan hitta på din egen hårddisk? Så var det för mig. Efter decennier och hundratals projekt låg hundratusentals filer i en struktur som bara jag kunde hitta i. Strukturen, eller avsaknaden därav, byggde helt på att jag kom ihåg var jag hade materialet.
En dag i vintras bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Steg 1
Skapa en mappstruktur som var logisk och skulle hålla över tid.
Steg 2
Möblera om så att allt fick en logisk plats i hierarkin. Den viktigaste mappen blev "Projekt" där jag skapade en mapp för varje projekt — och den kanske största mappen av dem alla: "Avslutade projekt". Det tog tid att flytta allt material till rätt ställe, men det var värt det.
Steg 3
Jag ville kunna få en snabb överblick över projekten och enkelt kunna klicka mig vidare till mer detaljerad information. Andrej Karpathys LLM Wiki blev en aha-upplevelse, och snart hade Claude byggt en komplett wiki över alla mina projekt. Allt listat och summerat på en startsida, länkat till en egen sida för varje projekt.
Steg 4
Förutom ren information har jag också datorer och telefoner som jag ville få in i systemet. Utöver min desktop, där Claude Cowork alltid är igång, har jag en VPS med alla webbplatser, en privat molnserver med Nextcloud, en laptop och en telefon.
Genom att installera Tailscale på alla enheter fick jag ett privat, krypterat nätverk mellan allihop — utan att exponera en enda port mot internet. Ingen VPN-konfiguration, inga öppna brandväggar, inget som en utomstående ens kan se. Nu hade alla enheter tillgång till all information, men bara mina enheter.
Steg 5
Nu var det dags att knyta ihop allt till ett system. Jag skapade projektet MASTER i Claude Cowork och gav det ssh-access till Nextcloud-servern och VPS:en, plus filaccess till min nya mappstruktur. Accessen går uteslutande över det privata Tailscale-nätet och är avgränsad till just de maskiner och kataloger som behövs — jag släpper inte in en agent fritt, jag ger den nycklar till specifika rum.
Steg 6
Nu kan vi börja jobba! Jag startar alltid i projektet MASTER där all övergripande information finns. Med en enkel prompt kan jag skifta fokus till ett enskilt projekt och får direkt access till all info om projektet, inklusive historik om vad som gjorts tidigare.
Jag behöver inte längre ägna tid åt att byta kontext — jag skiftar sekundsnabbt och har genast allt jag behöver framför mig. Om jag behöver ändra något på VPS:en eller Nextcloud-servern behöver jag inte ens byta fönster och logga in i en annan session. Jag talar bara om vad jag vill, så loggar en agent in på rätt server, utför jobbet och presenterar resultatet.
Steg 7
För daglig uppföljning av de aktuella projekten skapade jag en "skill" — en lång instruktion samlad under en enda prompt. När jag skriver kommandot /projektpuls körs en analys av projektens status och statistik, inklusive förslag på förbättringar. Om jag inte håller på och bygger något nytt blir denna rapport underlaget för dagens arbete.
Claude skriver kontinuerligt till en loggfil i klartext och noterar vad som är gjort och vad som återstår. Ibland kan han till och med bli lite näbbig: "Det här har jag påmint om tre gånger nu, men det är fortfarande inte gjort!" Men han menar ju bara väl.
Steg 8
När det är dags att avsluta dagens pass har jag normalt hunnit med många åtgärder i flera olika projekt. Förmodligen minns jag inte ens vad jag började med. Så jag skriver /dagbok och Claude skapar en detaljerad beskrivning av dagens session. In med den i wikin, med relevanta länkar till projektsidorna, och det går att följa alla åtgärder i detalj — både per dag och per projekt.
Steg 9
Det finns inget steg 9. Jag tänkte bara reflektera över rubriken: en person, eller 10 000?
Det jag byggt är i grunden inte bara ett verktyg för soloföretagare — det är en organisationsmodell. Samla all relevant information och access till system på ett ställe, och en operatör kan tillsammans med Claude rationalisera administration och projekthantering på ett sätt vi bara kunde drömma om för några år sedan. Skillnaden mellan mig och ett företag med 10 000 anställda är egentligen bara antalet projekt, antalet system och antalet operatörer. Arkitekturen är densamma: en gemensam kunskapsbas, avgränsad access till rätt system, och agenter som utför medan människor prioriterar.
Vi kan fokusera på de stora väsentligheterna och övervaka att allt rullar på som det ska. Kanske har vi en dag bara en "kött-VD" som tillsammans med en armé av virtuella agenter sköter hela verksamheten.
Hur håller du ordning på dina projekt? Har du börjat släppa in agenter i din infrastruktur, eller känns det fortfarande för läskigt? Berätta gärna i kommentarerna.
